Amelie

Att föda barn var ett riskfyllt företag förr i världen. Mycket hände visserligen när det gällde mödravården just under artonhundratalet; man började alltmer inse hygienens betydelse i förlossningsvården, och de utbildade barnmorskornas antal steg markant under århundradet. Men detta till trots miste nästan dubbelt så många kvinnor sina liv ”i barnsäng” ännu i slutet av artonhundratalet – som en bit in på nittonhundratalet.

I sviterna efter denna sin andra förlossning dog Amelie Jeanette Mariana tre veckor senare endast trettio år gammal. Hon lämnade i arv till sin dotter två av sina tre namn.

Det tragiska dödsfallet kom att påverka ännu ett levnadsöde. Karl August Karlson hade en ogift syster, som hette Anna. När brodern blev ensam flyttade hon till honom och skötte hushållet i nästan trettio år, tills han gifte om sig 1910. ”Faster Anna” avstod alltså möjligheten att välja sin egen livsväg och blev istället extramamma för den då knappt tvåårige Ebbe och den lilla nyfödda Amelie – och jag tror att hon med det gjorde just det som på den tiden förväntades av henne.

När Amelie var sex år fick hennes far en kyrkoherdetjänst i Segerstad, och flyttlasset gick till den sydöstra delen av Öland; man flyttade alltså längre bort från den närmaste ”civilisationen” i staden Kalmar. Kanske betydde det avståndet inte så mycket. Hela Öland var på den tiden en tämligen isolerad ö utan bekväma förbindelser vare sig till fastlandet eller till andra delar av den avlånga ön. Vägnätet var bristfälligt, och järnvägen, som skulle förbinda de fyra väderstrecken, började inte byggas förrän i början av nittonhundratalet. 1899 kom den första bilen – som var en buss – till ön. För de flesta var villkoren hårda, och under denna senare del av århundradet drabbades man av missväxt och sjukdomar, som gjorde ön till den del av Sverige som fick se flest amerikafarare ge sig av. Sommarön, kulturön, turistön låg långt fram i tiden, men det var faktiskt så att det vid den här tiden öppnades en ångbåtslinje till ön, och med ångbåtarna kom de första turisterna till Borgholm, som var stad och hade 900 invånare – och en nybyggd badanläggning att locka en förmögen överklass med.

Till ön tog man sig till sjöss. På ön fick man helt enkelt ofta ta sig fram till fots. Amelie och Ebbe och deras kamrater var ofta ute och vandrade. Det öländska Alvaret fanns där med sin fantastiska flora – förmodligen lika lockande då som nu. Vid det här laget är de ungdomar – nästan vuxna – och bjuder sina öländska vänner och sina kalmarvänner att komma till Segerstad. Man spelar krocket och ”lawn-tennis” - och så gör man dagsvandringar, och jag kan säga att det inte är vilka dagsvandringar som helst! Och när man i skymningen äntligen närmar sig prästgården igen och alla borde vara duktigt trötta, då stiger kanske någon upp på Tingsstenen och håller ett tal, man sjunger några fosterländska sånger – eller tar helt enkelt varandra i händerna och dansar ringdans. Muntert verkar det ha varit – och väldigt oskyldigt!

I det här gänget finns det Björkmän; det är Elsa och hennes bröder Eric och Maths, och det är vänner som man har lärt känna som skolkamrater i Kalmar.

Amelie och Elsa blev klasskamrater när de började i flickskolan – eller Nisbethska Elementarskolan för flickor i Kalmar – som den egentligen hette. Den 31 maj 1900 tog de båda sin examen, och jag vet inte hur – eller om – man firade dem på den tiden, men nog hade de varit värda en blomma för en gedigen utbildning. De moderna språken, engelska, tyska, franska, studerade man, och fick två avgångsbetyg, skriftligt och muntligt, i varje språk. Liksom Elsa hade Amelie valt att läsa latin, men de många språken innebar inte att man fick välja bort de naturvetenskapliga ämnena – eller de fria.

Om man tittar på Amelies ”Afgångsbetyg”, underskrivet av fröken Georgina Nisbeth, måste man konstatera att hennes fallenhet för naturvetenskap mer låg för botanik och kemi än matematik och fysik. Inte heller var hon särskilt duktig i de så kallade fria ämnena - sång, teckning och gymnastik – men nog hade hon en begåvning för språk. Vad skulle hon ha ägnat sig åt, om hon hade fått välja ett yrke? Tja, kanske språk eller språkvetenskap, som så många av hennes ätteläggar gjorde? Med förvåning noterar jag hennes brist på fallenhet för teckning och musik. Varifrån fick flera av hennes barn sin talang, tro? Men det återstår att säga att det allra ”vackraste” betyget fick hon i kyrkohistoria. Kanske hamnade hon alldeles rätt, när hennes yrke blev: prästfru.

När Maths och Amelie blev ett par vet jag inte, men vänskapen övergick så småningom i förvissningen om att de ville dela sina liv med varandra. Amelie flyttade med sin familj till fastlandet, till Ålem strax norr om Kalmar. Maths blev student i Lund, läste teologi, prästvigdes i Växjö och fick en komministertjänst i S:t Sigfrid, mellan Kalmar och Nybro, 1907. Nu hade han alltså en fast tjänst och således också någonting att erbjuda en blivande hustru; de kunde börja planera för sin framtid.

På hösten reste Amelie till Uppsala, där hon vid ”Upsala Enskilda Läroverks Fackskola för huslig ekonomi, under H.M. Änkedrottningens höga beskydd” under två terminer skulle deltaga ”i en utförligare teoretisk och praktisk kurs i husliga sysslor”. Teoretiskt fick hon där ”insikter i hälso- och sjukvård och närings- och födoämneslära”, och av hennes anteckningar från lektionerna att döma var det ambitiösa kurser. Den praktiska delen skulle ge ”färdighet i matlagning och linnesömnad”. Vitsorden från skolan blev goda; Amelie hade nog förutsättningar att bli en bra husmor men borde få ägna sig mer åt sin vackra linnesömnad än åt matlagning – av betygen att döma!

I september 1909 blev det så bröllop, och om det kunde man läsa i Barometern: ”Ett högtidligt kyrkbröllop ägde förliden onsdag rum i Ålems kyrka, som för tillfället var dekorerad med blommor och grönt, då komministern i S:t Sigfrids församling fil.kand. M.E. Björkman sammanvigdes med fröken Amelie Karlson. Vigseln förrättades af brudens fader, kontraktsprosten K.A. Karlson, hvilken därefter gaf middag för ett antal inbjudna. Under middagen ankom och upplästes ett 80-tal telegram. Bröllopsgården var rikt smyckad med flaggor och grönt, liksom äfven vägen till kyrkan. På aftonen afbrändes ett vackert fyrverkeri.”

Så gick det till, när Amelie Karlson blev Amelie Björkman!

Hon blir mor till fyra barn. Tre av dem kommer tätt – Arne, Torsten och Karin – under de tio åren i S:t Sigfrid, och det fjärde, sladdbarnet Stig, föds när familjen har flyttat till Åby strax norr om Kalmar, där Maths fick sin kyrkoherdetjänst.

Om småbarnsmamman Amelie vet jag inte mycket. Källan till kunskap om hennes vuxna liv är framför allt brev, och de är nästan alla skrivna på trettio- eller början av fyrtiotalet, när de äldsta barnen redan var så gott som utflugna.

Posten var en betydelsefull inrättning på den här tiden. Även om man hade telefon, så användes den bara när man hade ett speciellt ärende – men för den sociala kontakten, för ”småpratet”, var det brev som gällde.

Amelie var en flitig brevskriverska, och det är roligt att läsa hennes brev. Med träffande detaljer levandegör hon både människor och miljöer, hon gör fina iakttagelser och hon är rapp – och ibland lite bitsk – i sina kommentarer.

”För övrigt arbetas det här på samhällets 'upplysning' d.v.s. gatu-belysning – så när du kommer hem härnäst behöver du inte vandra i mörker, - om det nu går att realisera för dem. Det är mest herr manufakturhandlande M. Franzén som verkar för det.”

”Pyttan ligger här på sin säng och är svårt angripen av dåligt humör – orsaken är vädret påstår hon.”

”Pyttan” är familjens namn på Karin, och de två utdragen ovan är ur brev till Arne, som då är student i Lund. Till Arne är också följande lilla skvaller från hemorten:

”Ja, det skall bli tillökning i kantorsfamiljen till jul – om det intresserar att veta.”

Jag är inte så säker på att hon trodde att det skulle intressera, men hon inventerar det lilla förråd av nyheter hemifrån, som hon har att komma med...

Med släkten i Kalmar - ”staborna” - umgås man ofta och gärna; Amelie tycker om att komma på kalas – eller ”hippa” – och få goda anrättningar, som hon gärna njutningsfullt beskriver. Den egna matlagningen verkar inte lika inspirerande; hon tycker ofta det är bekymmersamt såväl att hitta på maträtter som att laga till dem, och visst kan man spåra en ton av avund i beskrivningen av detta kalas, som förstås var en sensation, när fyrtiotalet var ungt:

”På tal om släktingar så voro vi i tisdags på lunch hos Tulles – och kan ni gissa vilka som lagat kalaset – jo Tulle och Ulf alldeles på egen hand. Hervor fick inte sticka sin näsa i köket en gång. Och ni må tro att det var både 'möen mad och goer mad' – ett dignande bord med både omelett och sillsallad, njursauté, biff m.m., m.m. (…) Vi hade verkligt roligt där!”

Vid den här tiden är Maths ofta borta hemifrån på olika uppdrag. Under ett par år är han ibland månader i taget i Lund för att skriva färdig en avhandling (Själavård och församlingsvård, 1941), som skall tas upp till diskussion vid prästmötet i Växjö samma år. Församlingsarbetet sköts då av pastorsadjunkter, som Amelie har inackorderade i prästgården, vilket hon inte alltid är så förtjust över. ”Han lär vara nervös och konstig”, skriver hon till Ella och Arne, eller: ”Det är en tråkmåns. Han älskar mest att röka cigaretter och höra radio.” - ”Men det måste ju gå!” konstaterar hon lakoniskt. Ibland går det också alldeles utmärkt; adjunkten blir som barn i huset och ett välkommet sällskap för Amelie, som tycker om att ha folk omkring sig.

Att vara prästfru på landet på den här tiden är verkligen en heltidssysselsättning. I Åby har man en stor trädgård; man skördar äpplen och päron – adjunkterna kommer inte undan, när Amelie skickar upp dem i träden! Man får bär av alla de slag, lök och ärter och bönor och potatis – och nötter... Man plockar de små bruna bönorna ur de hårda skidorna, och man river potatis till potatismjöl. Man bjuder svägerskorna Hanna och Hervor och syster Elsa att komma och plocka, och till de utflugna barnen skickar man lådor med frukt. Är det ett gynnsamt skördeår, kan man kanske till och med få någonting över av det trädgården ger att sälja i stan. Maths och Amelie är beroende av sin trädgård och noga med att allt ska tas tillvara.

Och så skall det ju skötas inne:

”Vi ha ännu ej börjat med höstrengöring och måste nu jobba på värre, innan kylan blir alltför svår. Man önskar då att man bara hade 3 rum o. kök eller så – Tänk vilken massa fönster vi ha att putsa och sätta in – till 11 rum! - och så därtill en dålig hjälp.”

På den tiden var man tvungen att isolera med en extra omgång fönster inför den kalla årstiden, och samma fönster hakade man sedan av, när våren kom. Och någon trerummare blev det aldrig. I hela sitt liv flyttade Amelie från prästgård på landet till prästgård på landet; det blev fem stycken – och många fönster!

Till sin hjälp i hushållsarbetet hade hon en ung flicka från bygden. Någon gång hette hon Aina eller Iris och var en riktig pärla, men så var det alltså inte alltid. Jag har dessutom en känsla av att många var tämligen oerfarna, när de kom, och när Amelie hade lärt upp dem och började få lite nytta av dem, var det dags för dem att gå vidare till andra uppgifter i livet. Det måste ha varit både tröttsamt och tålamodsprövande.

Så var det syföreningar, syföreningsauktioner, begravningar och ungdomskretsen...

Sina brev till de vuxna barnen undertecknar hon oftast ”Morsan”, ”gamla morsan” eller ”er gamla Mamma”.

Sommaren och hösten 1922 vistades Amelie på grund av lungbesvär på Hessleby sanatorium. Hon skriver brev till Arne och Torsten, som under skolterminerna bor hos Tulles i ”Villa Torbjörn” i Kalmar. Tonen i de breven är en annan; fastän hon försöker låta glad anar man den bekymrade mamman, som längtar efter sina små pojkar och känner hur svårt det är med omsorgen, när man är långt borta ifrån dem och låst vid sin sjukbädd.

”Hur har ni det med strumpor? Reder ni er med dem ni ha?(...) Ni ha väl filtar på om nätterna. Ni borde väl ha nattmössor också - (…) Farväl med er kära små gossar. Glöm inte att vara flitiga o. snälla och glöm inte edra aftonböner! Jag tar er bägge i famn i tankarna och tusen varma hälsningar från er mamma”

Man kan lätt få den föreställningen att Amelie var en robust och stark kvinna med god hälsa, men så var det inte. Hösten 1933 blir hon inlagd på Kalmar lasarett, varifrån hon skriver till Arne i Lund:

”Ja, nu ligger jag här på 'vilohemmet' sedan i fredags och har det rätt så bra – om jag bara slapp att häva i mig en massa lever – 3 hekto om dagen – förutom annan smörja-".

Tonen är glättig, men i själva verket var det så att hennes blodvärden var alldeles för låga, och hon var mager och tunn. Rå lever var den tidens behandling vid perniciös (allvarlig) anemi, vilket tydligen var vad man misstänkte. Men behandlingen hjälpte inte, och jag är inte säker på att man kom fram till vilken sorts blodsjukdom hon led av. Efter en dryg månad släpptes hon ut ”från fångenskapen” - inte botad, men för att hon skulle fortsätta behandlingen hemma.

”Folk känner knappast igen mig nu, så tjock och fet (o grann?) och 'solbränd', som jag blivit. Procenten är nu uppe i 65 – steg 5% sista veckan, och den som blev glad, var jag. Nu äter jag järn o. arsenik i stället för lever, ty det var det som gjorde susen. Men jag är så strängt hållen här nu. Får inte arbeta, körs i säng kl. 8 om kvällarna och dessutom ett par gånger på dagen. - ”

Arsenik? Låter farligt. Och solbrännan? Ja, den kom från den kvartslampa, som ingick i behandlingen.

Jag tänker att det mest smärtsamma som Maths och Amelie fick uppleva i sitt liv var när de måste släppa iväg sin enda dotter långt, långt bort i världen – så långt att de inte var säkra på att någonsin få se henne igen. Karin hade blivit förälskad i Gustaf, som stod i begrepp att ge sig ut som missionär i Afrika – i Sydrhodesia – och hon ville följa honom.

Sydrhodesia – som är Zimbabwe idag – låg i södra Afrika och var på den här tiden en kronkoloni i det brittiska imperiet. Svenska kyrkan skickade redan från tidigt nittonhundratal missionärer dit, präster, sjukvårdspersonal, lärare, som utbildades i Uppsala och sedan skickades till England för språkträning, innan de blev godkända för missionsarbete i Sydrhodesia. Enligt överenskommelse hade man sedan rätt till en hemresa efter fem år.

Gustaf, som var lärare, for ut för att tillträda en tjänst som rektor för en ”goss-skola” i Masase 1938. Han lämnade sin fästmö i Åby, och planerna var att Karin skulle resa ut efter ett år. Mycket skulle förberedas. Även hon skulle ju utbildas till missionär. Som sjuksköterska hade hon sin givna uppgift, men nu fick hon gå en sykurs för att hon också skulle kunna tjänstgöra som lärarinna i syslöjd. Och så är det ju utstyrseln... Hela året lyser flitens lampa i Åby prästgård all ledig tid, då Amelie och Karin sitter och fållar och märker och namnar – alltmedan Maths läser högt för dem ur missionshistoriska böcker! I början av året därpå reser Karin för att stå brud och inreda sitt hem i ett främmande land långt borta. ”Det svider i hjärteroten”, skriver Maths till sin bror Gunnar.

Amelie får en praktisk uppgift att skingra tankarna med. Nu är det Arne, som har fått en fast prästtjänst, och det är dags för bröllop med Ella. De som blir mina föräldrar. Amelie gläds över att de vill ha sitt bröllop i Åby - ”men bara jag kan ordna det så att det blir trevligt?” - och hjälper till med en ny utstyrsel: ”Skall örngåtten [sic!] vara litet avlånga och med endast smala sömmar på kanterna (sidorna) eller skall det vara breda sömmar så att de bli ung. fyrkantiga?” För Ella, som mist sin mor tidigt, blir hennes svärmor – och kollega - ett stöd och en trygghet, som hon vänder sig till i stort och smått. Och Ella kan inte ta bort saknaden efter Karin, men Amelie får vid sin sida en ung kvinna, som hon tycker om och får känna sig behövd av.

Så kommer kriget, det andra världskriget. Tillvaron förändras. Man lever i ovisshet över Sveriges öde. De unga männen blir inkallade till militärtjänstgöring. Torsten är bland dem – och kantorn i Åby, så att Stig vid femton års ålder får vikariera vid orgeln i Åby kyrka vissa söndagar. Det är mörkläggningsgardiner och ransoneringskort. När Maths och Amelie åtar sig att ordna släktmötet 1942 i Åby, måste alla deltagarna skicka sina så kallade dagskort, för att det skall kunna bli något kalas.

I Sydrhodesia är oron stor för de hemmavarande, och i Åby är oron stor för Karin och hennes familj. Det värsta är ovissheten. Så här efteråt vet vi, att sydrhodesiska trupper visserligen stred under brittisk flagg under kriget men att livet på missionsstationerna förflöt tämligen opåverkat. Vi vet att vi i Sverige blev förskonade från det värsta. Men med kriget slutar viktiga funktioner i världen att fungera: Det kommer inga brev! Plötsligt hör man inte på månader av Karin, som varit familjens mest pålitliga brevskrivare – och om breven överhuvudtaget kommer fram, kommer ofta flera samtidigt, och nyheterna är inte längre nyheter. På samma sätt är det med Amelies brev i motsatt riktning. På julafton skickar man telegram, och en gång reser Amelie och Maths till Kalmar för att spela in en radiohälsning i ett program för hälsningar till utlandet, och det är förstås mycket spännande.

Men för mor och dotter händer viktiga saker i deras liv utan att de har varandra att dela med sig av livets små och stora händelser till – så som de är vana. I Masase kommer det på två år två små flickor till världen. Karin blir mamma, och Amelie blir mormor – och det går knappast ens att skicka bilder, då film är en bristvara i krigets Sydrhodesia. Ungefär samtidigt får Arne och Ella också två små flickor, och Amelie drömmer om den dag, då hon ska få se alla sina små barnbarn leka tillsammans i prästgårdens trädgård. Hon drömmer och längtar...

Men det blir inte så. Oron i världen gör att Karins familj måste skjuta upp sin första hemresa gång på gång.

Söndagen den 31 mars 1946 slutar Amelies levnadsvandring.

Med fötterna på jorden, ett varmt och öppet sinnelag och en befriande och glad humor blev hon nog det bästa komplement och den finaste kompanjon man kan tänka till den lite kärve och på ytan bistre romantikern Maths i deras gemensamma liv och gärning. I alla sina olika sammanhang verkar hon ha varit avhållen och älskad – och så saknad.

Jag önskar att jag hade fått lära känna henne, min farmor, Amelie.