Doktorn Astrid Björkman

Astrid var fjärde barnet till Carl och Matty. Carl var apotekare och flyttade mellan flera olika apotek innan han fick sin egen officin i Orsa. Den naturvetenskapliga bakgrunden tycks haft inflytande på syskonens yrkesval. Alla ägnade sig åt natur och naturvetenskap på något sätt: Elsa (1881-1947) och Signhild (1887-1949) blev båda farm kand. och arbetade på apotek. Erik (1883-dödsår okänt) var trädgårdselev, men emigrerade till USA 1905. Han avhördes senast 1907 och dödförklarades 1930. Gunnar (1898-1971) doktorerade i botanik och blev lektor i biologi och kemi i Ludvika. Gunnar är biograferad i Björkmaniana II, 1993. Två syskon dog i späd ålder. Gunlöd, Tant Gulli, (1890-1967) var husföreståndarinna i föräldrahemmet vilket väl är en eufemism för att blivit hemma med föräldrarna.

Astrid tog studentexamen i Stockholm 1904 och blev medicine licentiat 1917. Hon var biträdande läkare vid Uppsala epidemisjukhus 1912, vid Säters hospital 1917, t.f. andre underläkare vid Uddevalla lasarett 1918, läkare vid Borgholms lasarett 1918-19, t.f. biträdande läkare och e.o. hospitalsläkare vid Lunds hospital 1919-27, hospitalsläkare av 1 kl vid Helsingborgs hospital 1927-30, t.f. överläkare vid Källshagens sjukhus 1930, överläkare av 1 kl och sjukhuschef där 1931-36 och vid Restads sjukhus i Vänersborg 1936-51. Astrid Björkman var Sveriges första kvinnliga överläkare och sjukhuschef. Hon erhöll guldmedaljen Illis quorum i åttonde storleken 1945.

Kvinnliga läkare i dåtidens Sverige

Vägen framåt för de första kvinnliga läkarna var både lång och gropig. I slutet av 1800-talet hade de precis fått rätt att avlägga läkarexamen, men fick ännu inte ha statliga tjänster. Då medicine kandidaten Ada Nilsson 1899 nekades ett vikariat vid ett sinnessjukhus i Göteborg på grund av sitt kön slöt trettioen kvinnliga läkare, medicine kandidater och medicinstuderande upp bakom en petition till kungen. Den aktionen låg till grund för en ny förordning år 1903, då kvinnliga läkare ansågs kunna ha ett antal befattningar, om än inte alla. Först 1925 fick de kvinnliga läkarna inneha tjänster på statliga sjukhus.

Innan dess hade dock ett antal kvinnliga läkare åter tröttnat på den rådande ordningen. 1916 såg Kvinnliga läkares kommitté, ur vilken Kvinnliga läkares förening är sprungen, dagens ljus. Kvinnlig rösträtt, lika lön för lika arbete och rätten till tjänster var de frågor som väckte behovet av sammanslutningen. Grundare var bland annat Karolina Widerström, som 1888 blev den första kvinnan att ta sin läkarexamen i Sverige och dessutom kommitténs första ordförande. I en skrivelse som publicerades i Läkartidningen 1917 kan man läsa att det vid kommitténs start fanns sammanlagt femtiotvå kvinnliga legitimerade läkare och femtioåtta kvinnliga medicine kandidater. Den är undertecknad av fem kvinnliga läkare och manar till förändring.

Astrid blir psykiatriker

När Astrid 1917 blir med lic. är hon alltså en av femtiotvå kvinnliga läkare i landet och när hon får sin tjänst på Helsingborgs hospital (senare Sankta Maria sjukhus) då detta invigs 1927, är det två år efter det att kvinnor kunde få tjänst på statliga sjukhus.

Astrid verkade som psykiatriker i en tid då verksamma behandlingar knappt fanns att tillgå. Det som erbjöds var omhändertagande och förvaring under i bästa fall humana former.

Detta var de stora institutionernas tid. 1910 anstaltsvårdades knappt 8000 personer. Under de kommande decennierna ökade dessa med en topp under 30-talet med en ökning med 11000. När Astrid 1936 blev sjukhuschef fanns 1080 intagna på Restads sjukhus. Sjukhuset hade fem läkare och ca 250 anställda som sjukvårdspersonal och 100 som ekonomipersonal.

Hospitalen, som de hette till 1930 då termen ersattes av beteckningen sinnessjukhus, var statliga inrättningar som var egna avgränsade samhällen med lantbruk, trädgårdsmästeri, kök, snickeri, tvätt och så vidare.

Personalen var från början också förhindrad att gifta sig utan överläkarens tillstånd! De förväntades vistas på sjukhuset under ”fritiden”. Arbetsorganisationen var strikt hierarkisk, och det fanns tydliga motsättningar mellan manlig och kvinnlig personal. Många manliga skötare var rekryterade från militär och polis. Fackföreningar mötte starkt motstånd, och först 1939 fick man åtta timmars arbetsdag, tjugo år efter andra statligt anställda. Arbetet ansågs av arbetsgivaren staten snarast vara ett kall. Överläkaren hade stor makt och fackföreningarnas möjligheter att verka begränsades av ”hänsyn till tredje part”, det vill säga patienterna. Det var kanske oftare hänsyn till statens lönekostnader som styrde…

Förmånerna för överläkaren var dock avsevärda och 1917 tjänade en överläkare knappt 9000, en sköterska 370 och manlig sköt are 660 kr/år. Klassamhället var alltså tydligt i denna slutna värld.

Doktorn, Lektorn och fröken Gulli

När vår familj flyttade från Lund till Uppsala 1958 inventerades förstås våra anknytningar i staden. Av en slump visade sig att mitt över gatan på Luthagsesplanaden bodde en kusin till farfar, Astrid , med sin hushållerska ”Fröken Bengtsson”. Min bror och jag fick snart lära oss att vi borde säga tant Ellen istället. Lite längre in mot stan bodde tant Gulli. Som jag minns henne skulle hon varit ”klen” på något sätt, men som barn uppfattade jag henne som en ”rolig tant” som skojade med oss barn på ett sätt som den lite allvarligare ”doktorn” inte gjorde.

Kusiner till farfar innebär ju inte nödvändigtvis så mycket kontakt, men ”tanterna” tog emot oss med öppna armar. Förmodligen höll vi barn oss nog mest med doktorns hushållerska, eftersom mina minnen till stor del måste vara hennes sätt att tala om ”Doktorn, Lektorn och fröken Gulli”.

Vårar och höstar besökte vi sommarstället Täppan i Marielund, dit vi åkte med Lännakatten. Detta tåg är numera museijärnväg. Vid en åktur nyligen kunde jag konstatera att den långa vägen att gå från stationen i Marielund till Täppan hade blivit betydligt kortare. På höstarna anförde brodern Gunnar som ju var botanist svampplockning i skogarna.