Elsa Björkman - telegrafisten

Det hade hennes far, med agronomexamen från Ultuna, för 60 000 kronor (motsvarande drygt 2,5 milj. kr i dagens penningvärde) som nygift köpt 1877. Hela livet höll hon styvt på sitt ursprung i Ydre, liksom på att hon hade rötterna i Tjust.

Barndomsåren på Hestra

Livet igenom hade hon viss respekt för sina bröder, främst, och i nämnd ordning, Gunnar och Maths. Om sin lillebror Stens födelse 1884 kunde hon berätta att hon, när det blev dags, skickades iväg till morföräldrahemmet, prästgården Erneberg i Gamleby. När hon som barn tillfrågades om vad det nya syskonet hette brukade hon skandera ”Sten Nils – nej Otto". Protesten mot namnet Otto föreföll de vuxna naturligtvis lite munter ur den lilla flickans mun, när hennes morfar bar just det alltså såsom fult ansedda förnamnet Otto.

Sten blev inte gammal. Han dog redan 1887 i en magsjukdom, som på den tiden kallades gastrisk feber. Elsa mindes hur han i sjuksängen fått den ovanliga och exotiska frukten apelsin. Han åt den aldrig, men lekte lite med den. Efter Stens död bevarades frukten i familjen, nästan som en slags relik. Decennium efter decennium låg den i Elsas byrålåda i Kalmar och hon kunde, om Sten någon gång kom på tal, ta fram den och förevisa den, gulbrun, torr och lite skrumpnad. Men efter hennes död mindes väl ingen något om dess proveniens eller den familjehelgd den tillmätts och den blev slängd. Eljest hade den måhända varit den äldsta bevarade apelsinen i vårt land. Nu har mer än etthundra trettio år gått sedan den lille Sten blev sjuk och dog.

Liksom sina syskon bevarade Elsa åren på Hestra i ljust minne och hon berättade gärna om barndomstiden där. Man umgicks med folket på herrgårdarna i trakten. Till föräldrarnas närmaste vänkrets i Torpa tycks främst ha hört grannfamiljen Krusenstierna på Tranberga, med en ungefär jämnårig barnkull, liksom det rätt mycket äldre prästfolket Hjorton i Torpa. Förbindelser fanns: prosten hade varit teologistudent i Uppsala på 1830-talet samtidigt med Elsas morfar Otto Askergren.

Skolgång i Kalmar

Familjen Björkman bröt upp från Hestra 1889. Pappa Hugo blev, efter att ha arrenderat gårdarna Pukeberg i Madesjö och Skubbetorp i Kristvalla, lärare på Ebbetorp, Södra Kalmar läns lantmannaskola i Dörby. År 1895, då Elsa var tretton år, dog han i cancer, ännu inte femtio år gammal. Det var ett hårt slag. Familjen var då just inflyttad till Kalmar. Mamma Emma stod ensam med de fem barnen. Till Kalmar hade vid ungefär samma tidpunkt flyttat Viktor Björkman, Hugos bror, och hans hustru Anna med de nio barnen. Viktor dog 1900 och nu fanns det två änkor Björkman i Kalmar med stora barnaskaror att ta hand om.

Sin skoltid tillbringade Elsa i den åttaklassiga Nisbethska elementarskolan för flickor. Den drevs av systrarna Georgina och Alma Nisbeth och hade sina lokaler på Norra Långgatan i Kalmar, i ett hus invid Västerport. Där satte stadens borgerskap gärna sina döttrar i skola. Den hade gott anseende.

I de högre klasserna sköttes undervisningen av lektorer från läroverket. Skolan lade stor vikt vid de moderna språken och ända från nybörjarstadiet ägde all undervisning rum på respektive tungomål, tyska, franska eller engelska. Det gav en god drillning. Elsa, som gick ut skolan 1900, hörde till den första klass, där man därutöver frivilligt de sista tre åren kunde välja att läsa latin. Hon ingick i latingruppen och fick på så sätt sig till livs en kurs, som motsvarade den som pojkar läste på läroverkens latinlinje.

Från sin skoltid hade hon goda minnen av väninnorna i klassen – hon hade hela livet en inramad gruppbild hängande på väggen därhemma – liksom av de legendariska, men stränga fröknarna Nisbeth och av beundrade lärarinnor och lärare.

När hon kom att tala om sin skoltid återkom hon gärna och med värme i rösten till vad franskläraren, »lektor Gullberg», sagt eller gjort. Det tyder på att franska nog var hennes älsklingsämne. Tyvärr är Nisbethska skolans arkiv från den här tiden inte bevarat, så om skolbetygen kan vi ingenting veta. Men hon var fullt frankofon och till Frankrike reste hon, som nedan skall berättas, sedan gärna.

Tjänsteman vid Telegrafverket

Efter skolan skulle hon skaffa sig ett yrke. Det var två utbildningar som vid förra sekelskiftet främst kunde erbjudas kvinnor med Elsas bakgrund: lärarinna eller sjuksköterska. Sköterskeyrket hade lockat henne för en tid och hon hade i förlängningen till och med kunnat skymta en framtid som diakonissa. Men så blev det inte.

Sedan några decennier fanns emellertid också en annan möjlighet. Såsom första statliga ämbetsverk hade Kungl. Telegrafverket börjat anställa kvinnor. Man behövde dem som telegrafister och sade sig därvid huvudsakligen vilja rekrytera »unga damer ur de förnämligare samhällsklasserna». Goda kunskaper i främmande språk var ett krav för utbildningen.

Det nya yrket öppnade möjligheter för Elsa. Utbildningsanstalten låg på Österlånggatan i Stockholm och Elsa sökte in och antogs. Stockholm var inte så fjärran för henne. I Staden mellan broarna, som Gamla stan kallades på den här tiden, var hennes mamma född och uppvuxen. I Stockholm hade Elsa en stor släkt på mödernet med namnen Askergren, Brandelius, Röhl och Dandenelle och hennes morfar hade varit präst i Storkyrkan på 1840-, 50- och 60-talet.

Med stolthet kunde hon citera den kvalitetsbedömning hon fick vid antagningen som telegrafistelev: »rösten tydlig och stämman klar». En telegrafist hade som uppgift att genom morsealfabetets och med tiden med en fjärrskriftsmaskins hjälp sända iväg, ta emot och sedan i klartext skriva ut telegram. Dessa var ett viktigt kommunikationsmedel på den tiden. Telefonen hade inte kommit till var mans öra och postverket tog lång tid på sig om avstånden var stora.

Som telegrafist skulle hon med en personlig s.k. telegrafsignatur signera varje telegram som expedierades. Elsa valde de två sista bokstäverna i sitt förnamn: Sa. Som »S-a» – varje bokstav uttalad för sig – kunde hon ibland omnämna sig själv, också utanför tjänsten. Hon var stolt över att med en viktig samhällsuppgift tillhöra en av de första generationernas kvinnliga statstjänstemän.

Som telegrafist skulle hon med en personlig s.k. telegrafsignatur signera varje telegram som expedierades. Elsa valde de två sista bokstäverna i sitt förnamn: Sa. Som »S-a» – varje bokstav uttalad för sig – kunde hon ibland omnämna sig själv, också utanför tjänsten. Hon var stolt över att med en viktig samhällsuppgift tillhöra en av de första generationernas kvinnliga statstjänstemän.

Sin tjänst hade hon förlagd till telegrafstationen i Kalmar. Där anställdes hon 1902 som eo. telegrafist och blev 1907 ordinarie. År 1925 ombenämndes hennes befattning till det utförligare 'telegrafexpeditör'. I Kalmar var hon verksam fram till pensioneringen.

I olika perioder tjänstgjorde hon också som t.f. kommissarie på mindre telegrafstationer i trakten, i Bergkvara, Mörbylånga eller i Borgholm. En ansvarsfull och lite högtidligt rolig uppgift hade hon som telegrafstationens ansvariga chef i Borgholm sommaren 1926. Denna hade då att ta emot alla från när och fjärran och hög och låg inkommande lyckönskningstelegram till drottning Victoria, som firade sin sextioårsdag på Solliden. Dessa skulle sedan skrivas ut på snygga blanketter och av telegrambud bäras ut till adressaten. Elsa blev någon tid därefter inbjuden till slottet för att ta emot majestätets personliga tack för telegrafstationens insats. Som gåva fick hon drottningens signerade porträtt i guldram med kunglig krona. Det stod därefter alltid på en hedersplats i hennes hem.

Yrkeskvinna och hemmadotter

Jag frågade henne en gång varför hon, med sin långa erfarenhet, inte sökte en fast kommissarietjänst någonstans. Hon hade då sluppit det tröttande schema, som eljest präglade hennes yrkesliv som telegrafexpeditör. Hon var alls inte omedveten om den möjligheten, men att flytta från Kalmar var inte tänkbart. Hon slog ifrån sig med bägge händerna: »Hur skulle det gå? Jag hade ju min moder att tänka på!»

Så var det. Elsa levde i början av det utdragna skiftet mellan två epoker i svensk kvinnohistoria. Enligt det äldre tänkesättet skulle hon, som ogift dotter, ta ansvaret för sina åldrande föräldrar, i hennes fall sin mor som var änka. Enligt ett nyare sätt att leva skulle hon med utbildning, anställning och försörjning stå på egna ben. Att hon som dotter skulle ta hand om modern – hon omtalade henne alltså alltid som min moder – räknade hennes bröder som så självklart att det inte behövde diskuteras. Mamma Emma levde till hon var åttiofem år gammal och Elsa femtiotvå. De bodde tillsammans i Kalmar, först på olika adresser på Norra Långgatan, sist i nr 49, på Bremergatan 11 och från 1916 i en rymlig och vacker våning en trappa upp i huset Esplanaden 9. Till hushållet hörde också Elsas ogifta moster Bertha Askergren (1852–1922), som efter sina föräldrars död lämnat sin hemmadotterroll och flyttat till sin syster. Hon var, enligt vad man kunde förstå av Elsa, ett rätt barskt fruntimmer, som gärna höll på med målning, träsnideri och liknande ting. I mycket kom »moster Bertha» att prägla detta Björkmanska hem i Kalmar.

Efter sin mammas död 1934 flyttade Elsa först till en mindre våning vid Wernskjöldsgatan 9, strax intill det då nybyggda läroverket, och sedan högst uppe i det höga huset Smålandsgatan 3. Där bodde hon i två, av ärvda släktmöbler vackert inredda rum, med hall och kök, tills hon vid rätt hög ålder och på sina bröders inrådan flyttade till stadsdelen Funkabo där hon bodde på nedre botten i huset Fatabursvägen 1C. Att hamna ända där ute kände hon nog som en slags expatriering, men åldern började då ta ut sin rätt.

Framtidsdrömmar

Elsa förblev ogift. Det var inte självvalt och hon saknade att hon aldrig kommit att bilda familj. Det må väl nu, mer än ett sekel senare, kunna sägas, att hennes tillvaro under flera år kring 1910 präglades av det hon beskrev som »det ensamma hjärtats tysta sorg», en känsla av övergivenhet sedan en förbindelse, som hon hoppats och trott mycket på, bryskt gått i kras. Det tycks ha tagit henne lång tid att förlika sig med den vändning hennes förhållanden tog och hennes drömmar om framtiden uppfylldes aldrig. Samtidigt var hon tacksam över att hon aldrig »känt bitterhetens ande i [sitt] hjärta». Men åren gick och sedan försoningen med livet omsider mognat fram såg hon med tillförsikt framtiden an: hon kunde »leva livet igenom glad i medvetandet». De introspektivt bearbetande dagboksanteckningar hon skrev ned under de åren, riktade »till läsaren», talar om detta. Det hör med till bilden, då vi nu skall försöka förstå henne. När konstnärinnan Elisabeth Bergstrand-Poulsen (1887–1955) kom i ropet köpte Elsa den rätt stora litografin »Bruden», en replik 1926 med ett utsnitt ur den kända målningen »Värendskvinnor». Den föreställer en ung, blyg bondbrud stående på en kyrktröskel. Bland allt arvegods i sitt hem var detta den enda större tavla hon själv skaffade sig.

En traditionsbärare från en gången tid

Elsa hade alltså ett modernt yrke, inriktat mot teknik, kommunikation och samhällsmodernisering och var, som medveten kvinna, medlem i Fredrika Bremer-förbundet. Men samtidigt kom hon i sitt enskilda liv på många sätt – men alls inte alla – att leva kvar i en äldre tid. Hon skaffade sig till exempel aldrig en radio med högtalare, utan nöjde sig med gamla tiders kristallmottagare. Den bestod av en liten låda till vilken hörlurar var kopplade. Sedan man med en koppartråd jordat den via ett värmeelement – elektrisk ström behövdes inte – skulle man med en liten detektor försiktigt sticka en tunn metalltråd mot rätt punkt i en kiselkristall och på så sätt få radioljud i lurarna. Det var alltså ganska krångligt för henne att lyssna på radio eller, med hennes tidstypiska uttryck, att sitta i lurarna. Elsas kristallmottagare låg undanstoppad i en byrålåda. Men jag var med om att hon tog fram den och vi lyckades få ljud i den.

Att hon länge bott med sin mor och moster – födda på 1840- och 1850-talen – och att hon sällan, eller snarare aldrig, lyssnade på radio ser jag som en förklaring till att hon i sitt ordval inte i allo kom att följa med i språkets förändringar. Hon var därtill heller inte en särskilt mycket läsande människa. Med självklarhet fortsatte hon att, som en slags omedvetna relikter, använda en del av barndomens gamla trevliga ord och uttryck, som eljest blivit föråldrade och utbytta. Så sa hon till exempel velociped och velocipedryttare i stället för cykel och cyklist, liksom droska i stället för taxi. Då hon som äldre mest varje dag för motionens skull gick ut och promenerade hette det att hon spatserade. När hon då intresserat såg på till exempel den rika blomsterpraktens detaljer i stadsparken kunde hon med ett medvetet valt gammaldags ord säga att hon koxade. Då hon sedan kom hem och skulle vila en stund sa hon inte att hon lade sig på sängen, hon kallade den sin paulun. Likaså skulle kläder med hennes språkbruk inte tvättas, utan bykas.

När hon skulle anteckna något använde hon inte blyerts, som andra, utan anilinpenna. Det var väl en vana från telegrafverkets statliga föreskrifter och det satt i ryggmärgen på henne att förmanande påminna om att anilinet var väldigt giftigt. Skulle hon någon enstaka gång använda bläck, oftast violett, skrev hon med stålpenna, som doppades i ett litet bläckhorn. Sina skrivdon hade hon på en hylla i sin atenienn, där hon stående kunde göra de noteringar som behövdes.

Allt sådant gjorde att man från en yngre generation genom henne verkligen upplevde en fläkt från en gången tid, tydligare än genom andra i samma generation. Jag hälsade ofta på henne under åren från mitten av 1950-talet och kom henne med tiden rätt nära. Intrycket förstärktes av att hon gärna berättade minnen av personer och händelser, inte bara från sin egen barn- och ungdomstid, utan också vad hon kom ihåg och hört från sina föräldrar och om deras föräldrageneration. Även om det Kalmar som försvunnit hade hon en hel del att förtälja. Mitten och senare hälften av 1800-talet, liksom sekelskiftet var mycket levande i hennes tankevärld. På det sättet var hon en traditionsbärare.

Glad, generös och släktkär

Samtidigt fanns hon mitt i nuet. Till hela sin person var hon livlig, glad och lättsam med piggt iakttagande ögon och hon hade lätt till skratt. På tal om sätt och kynne hävdade hon gärna, och med hänvisning till förfäderna Dandenelle, sitt »vallonska» ursprung, även om det blodet faktiskt var ganska utspätt. Gärna umgicks hon med den stora släktklanen i Kalmar, både brödrafamiljerna och Bennich-kusinerna och trevnaden var ömsesidig. Hon var rolig att träffa, barnkär, generös mot yngre generationer och följde med i vad som genom åren hände alla brorsbarnen och deras familjer. Så vitt jag minns det berättas, hade hon i tur och ordning bjudit sina unga brorsdöttrar att som sällskap åka med på resor till Frankrike – ensam ville hon nog inte fara iväg. Som gymnasist eller ung studentska for min mamma Märtha dit tillsammans med henne under några sommarveckor; kanske gjorde de båda ytterligare en resa. På sin ledighet hände det också att Elsa kunde åka en vecka till de kyrkliga sommarmötena i Porla brunn i Närke. På äldre dagar tillbringade hon ofta en del av sommaren på pensionat, först under några år i Mörtfors och sedan på Ekenäs, söder om Kalmar. Där trivdes hon, kunde gå till dukat bord och umgås med jämnåriga nya bekantskaper. Matlagning låg inte för henne och på äldre dagar åt hon gärna sin middag i Frimurarhotellet matsal – belägen på en lagom spatserturs avstånd från Smålandsgatan.

Elsa hade en nedärvd och personlig kyrklig livshållning. Dagboken visar hur tron bar henne igenom de tunga åren på 1910-talet. Så länge hon orkade och kunde satt hon om söndagarna i sin bänk i Kalmar domkyrka. Rätt långt upp i åren var hon aktiv i den kyrkliga ungdomskretsen i Kalmar. Efter ett bibelstudium där våren 1914 skrev hon ned några korta tankar under rubriken »Stilla stunder», som hon oförväget skickade till tidskriften Sveriges ungdom. De publicerades där i maj samma år, såsom författade av signaturen E. Bman. Hon berättar att hon en söndag hade varit »på landet» – sannolikt i S:t Sigfrid hos sin bror Maths och hans familj – och reflekterade sedan utifrån Matt. 11:28 kring sin längtan bort fram staden, ut till det stilla landet, där man kunde finna »stillhet och ro». »Vi stadens barn trasas så lätt sönder av allt det myckna omkring oss» när vi »borde sitta ned och ösa ur Guds ords rika skattkammare.» Detta var tydligen viktigt för henne att få sagt.

En prydlig liten dam

Fastän jag inte uppfattade henne som särskilt road av handarbete hörde hon på äldre dagar till ett par av stadens kyrkliga syföreningar, både för buddhistmissionen och sjömansvården och var engagerad när det var de årliga handarbetsförsäljningarna i Församlingshuset och Lyckhem.

När hon i mitten av 1930-talet fick diagnosen ledgångsreumatism blev hon efter tidens sätt adekvat behandlad och skovet dämpades. Jag märkte aldrig att sjukdomen besvärade henne, men hon teg väl om det. När Svenska reumatikerförbundet långt senare bildades gick hon in som medlem. Det markerade hennes medvetenhet om sin situation och uttryckte väl också en oro för återfall.

Elsa var en prydlig liten dam. Hon hade, som jag minns henne, funnit sin klädstil i kjol och blus, ofta med kavaj. Blusen var knäppt i halsen och överst satt en ljusblå tygrosett fäst av en kamé eller en oval brosch med en miniatyrmålning på glas. Nästan alltid klädd på så sätt

blev hon oberoende av ett växlande mode, som hon inte hade något intresse av. Håret var på äldre dagar bakåtkammat och draget stramt över hjässan och sedan upprullat och fäst som en liten korv i nacken. Oftast och alltid när hon skulle vara fin hade hon också ett svart eller mörkblått sammetsband knutet som en rosett på skulten. Också hennes apparition kunde, i det 50- och 60-tal jag minns, verka som en glimt från en gången tid.

Hennes sista år blev tunga. Hon kom in på sjukhem, där hon, omedveten om sin omvärld, dog nittio år gammal den 3 maj 1972. I den stora gravplats på Södra kyrkogården i Kalmar, som en gång tagits i bruk vid hennes moster Berthas begravning 1922 och som sedan blev hennes mors och bror Erics familjegrav, finns faster Elsas sista vilorum.