Olga, Carola och Åsa Björkman: "Fastrarna på Öland"

I deras stenhus i Vickleby några mil söder om Färjestaden fanns ett gult, ett ljusblått, och ett rosa rum, ett för varje faster: Olga (1892-1986), Carola (1895-1981) och Åsa (1889-1966). Ett diffust, men bestående minne av Åsa är att hon hade fräknar, var lite gräddigt rödlätt i hy och hår och hade milda blå ögon och mjuka drag; mer flickaktig fortfarande vid mogen ålder än sina systrar. Olga var rund och mormorslik, med glada ögon bakom bågarna. Carola, den yngsta, mager och skarpskuren.

I deras gula, blå och rosa rum gick allt i samma färg; överkast, gardiner och möbler. Det doftade av svensk sommar därinne; gräs, vind och sol. Från husets baksida kunde man se ända ned till Kalmarsund, och framför huset, på andra sidan landsvägen, bredde Alvaret ut sig. Olga, Carola och Åsa bjöd alltid på lunch, med jordgubbar och grädde till efterrätt, på den stensatta uteplatsen som vette ner mot vattnet. Nästan alltid var det sol. Södersta kallade de huset, som på de första fotona som finns bevarade går under beteckningen torp.

När vi styrde kosan mot Kalmar och Läckeby igen i den tidiga kvällningen stod de utanför huset och vinkade adjö. Kön till färjan – sen kom Ölandsbron som invigdes 1972 - var ofta lång men det gjorde ingenting, det hörde till. Pappa pustade ut, besöket var genomfört och hade avlöpt väl. Ännu en gång hade han fått frågan, ställd med vänlig, lätt bekymrad, röst hur lång tid det skulle ta innan han studerat färdigt. Lika vänligt hade han svarat att sådant blev man aldrig klar med. Att förklara vad det innebar att vara lektor och docent vid universitetet hade fört för långt.

”Fastrarna på Öland” kallade vi dem. De var pappas, Bo Bennich-Björkman (1926-2010) fastrar, inte mina, men de var ett begrepp, en sammansvetsad enhet. I mina barnaögon förblev de så, men när jag nu i mogen ålder återvänder till de tre, är de för att be dem träda fram som de personer och personligheter de var, inför den släkt som de med sådan självklarhet tillhörde. Vilka var de, fastrarna på Öland?

En stor syskonskara

Ursprungligen var systrarna i familjen Bennich-Björkman fyra. På fotot ovan tittar de alla allvarsamt på fotografen och inte in i kameran. Storasyster Agnes (1883-1931) dog tidigt – hon blev 48 år - och fick aldrig möjligheten att ”dra sig tillbaka” till Öland som de tre andra. Om henne skrev min pappa i Björkmania 2 1993 en uppsats, ”Vem ville vya med Agnes?”. Vya var att skicka vykort till varandra, något som blev omåttligt populärt kring sekelskiftet; den tidens sms. Agnes hade vykortsalbum och många vyare.

Fem bröder hade de. Folke, som blev frivillig i den svenska bataljonen i frihetskriget i Finland och stupade där, bara 31 år gammal. Min farfar Helge, och så farbror Lasse (Lars-Gustaf), farbror Rolle (Rolf) och Nils (Nisse).

När deras pappa Viktor dog år 1900 blev Anna, f. Bennich, ensam med alla nio barnen, den äldsta sjutton, den yngsta fem. Ekonomin var knapp och mamma Anna och Agnes, äldsta dottern, försörjde familjen bland annat på att sömma. Som en röd tråd går genom de glimtar av svunnet liv som brev och nedtecknade minnen ger av Viktor och Anna Björkmans stora barnaskara den gemenskap och den kärlek de verkar ha känt till varandra. Samtidigt fick Olga, Carola och Åsa uppleva sin storasyster Agnes förtidiga död 1931. Brodern Folke (1887-1918) stupade som sagt vid Tammerfors 1918, och brodern Nisse följde Folke i graven 1929, 44 år gammal (f. 1885). Helge, min farfar, fick inte heller bli gammal utan dog 1943 (f.1884), i sitt 59e år.

Småskolelärarinna, kontorist och Sophiasyster

Olga, som också hette Laura, blev småskolelärarinna i Bankeberg, i Fliseryds kommun. Inte så långt från hemmet, i närheten av Mönsterås, ungefär fyra, fem mil från Kalmar. Olga flyttade således, men inte långt och hade även fortsättningsvis ganska nära till syskonen och till sin mamma Anna. Bankebergs folkskola där hon tjänstgjorde var en av många skolor som byggdes runtom i Sverige efter det att 1842 års folkskolestadga stipulerade allmän skolplikt. ”De rationaliseringar som följt av landsbygdens avbefolkning har emellertid medfört att det sedan 1963 bara finns en skola i socknen belägen i Fliseryd” står det numera på Wikipedia. Litet drygt hundra år tog det alltså innan skolan inte längre kunde bära sig; antalet elever blev för litet.

I Bankebergs folkskola fanns en annan lärarinna, Rut Gréen från Medevi i Östergötland. När Helge kom på besök till syster Olga i Bankeberg uppstod tycke. Helge och Rut gjorde en gemensam cykeltur i Småland, de tältade och blev ett par. De kom att bli min farmor och farfar, och föräldrar till Ingemar, Bo och Åsa Bennich-Björkman.

Carola, hon stannade i Kalmar och arbetade som kontorist på Nya System AB.

Åslög Linnéa, som Åsa egentligen var döpt till, begav sig till Stockholm för att läsa till Sophiasyster, en prestigefull sjuksköterskeutbildning i dåtidens Sverige. Sophiahemmet och dess utbildning för sjuksköterskor invigdes 1889 av drottning Sophia, gift med Oscar II. Inspiration hade drottningen fått vid ett besök i London, då hon också mötte den legendariska sjuksystern Florence Nightingale. Emellertid skulle det visa sig svårt att få gehör för idéerna bland makthavarna i Stockholms stad. Istället kom Sophiahemmet att uppföras och drivas i privat regi.

På dess hemsida står:

”Den för Sophiasystrar så välkända mössan representerar enligt muntlig tradition – det vita tyget det ljusa i livet, det svarta bandet allvaret i livet, spetsen glädjen i livet och vecken på mössan tio Guds bud och vecken på spetsen tinnarna i Drottning Sophias krona.”

Carlanderska sjukhemmet i Göteborg, där Åsa så småningom blev föreståndare, grundades 1927 med privata pengar och skulle bli en motsvarighet till Sophiahemmet. Carlanderska, ”Möjligheternas sjukhus” som det kallas på hemsidan, firar i år 90-årsjubileum.

Ogifta - med barn

Många kvinnor födda i Olga, Carola, Åsas och Agnes generation, under 1880-och början av 90-talen, förblev ogifta. Så också de. Emigrationen till Amerika hade dränerat landet på unga giftasmogna män, och familjens ganska knappa ekonomiska omständigheter bidrog inte till att göra saken bättre. I stora delar av övriga Europa fanns ett liknande kvinnoöverskott, men i något senare generationer, och då som en följd av världskrigen. De fyra överlevande bröderna däremot, gifte sig samtliga, och förutom Rolle – som var gift med den ganska tjusiga Anna, f. Svensson, som ville behålla figuren sas det - fick de alla barn.

Trots det så berikades både Olgas och Carolas liv av barn; de tog omhand krigsbarn från Finland och Österrike. Krigsbarnen, många av dem kom från Finland, skickades iväg av föräldrar och anhöriga för att få skydd undan kriget. Sverige, som en av ytterst få neutrala stater i Europa (den andra var Schweiz), blev en fristad. Kaija återvände inte till Finland när Andra världskriget var slut utan kom att bosätta sig och bilda familj i Sverige. Små födelsedagsverser på rim från Kaija finns bevarade. Bevis på en omtanke och kärlek som fanns mellan fosterdottern och hennes båda ”mammor”. På ett foto från 1967 med Kaijas nyfödda dotter Sara strålar Olga och Carola ömt. Åsa, däremot, fick aldrig uppleva det ögonblicket; då är hon död sedan ett år tillbaka. Grethe var nästan vuxen när hon kom till Sverige från Österrike. Kaija och Grete blev en viktig del av Olga och Carolas liv.

Livsnjutning och äventyr

I ett brev från min farbror Ingemar till pappa i januari 1953, Ingemar som tillsammans med sin familj bodde i huset i Läckeby på 1950-talet innan de, som många andra under dessa år när mer än en miljon flyttade från landsbygden till städerna, begav sig till Stockholm, står att läsa:

”Juldagen är värt ett särskilt kapitel, vi hade ju de kära släktingarna här ute då (med undantag av apotekarsocieteten som julade i Åstorp).4 Det var en strålande isgata här så enbart färden från stationen var trevlig. Jag bogserade karavanen den långa vägen runt om, du skulle sett Carola och Olga hållande i varandra glidande åt varsitt håll. Under små skrik!!Efter avpälsning och inspektion av huset (inte vinden) bjöd jag på en martini (1/2 gin, ½ vermouth, citron) och den gick direkt in i blodomloppet, särskilt på Carola, hon började helt omotiverat småle vid bordet”.

Det är emellertid i fotona och vykorten från de många resor som Olga, Carola och Åsa gjorde som barndomens ”fastrar på Öland” får andra konturer. De framträder som självständiga yrkeskvinnor i efterkrigstidens Sverige som tordes resa och se världen! Här är fantastiska foton från 1950-talets Rom, ett Italien som fortfarande är fattigt och i det närmaste ett utvecklingsland. Nunnorna på Piazzan som jag tror ligger nära Collosseum, gatupojkar, stadsliv. En resa med gondol gör de i Venedig – det kan vara sent 1950-tal - de blickar mot kameran där de sitter, förevigade av okänd fotograf.

På foton från fastrarnas resor röker Carola. Varför blir jag förvånad? Är det för att det bryter mot ”fasterbilden” och får en mer mångfacetterad, lätt utmanande, kvinna att träda fram?

Carola med cigaretten, den skarpskurna profilen, Olga och Carola vandrade i skymningen. Taormina på Sicilien, Franska Rivieran och Nice, Paris och Skottland är deras mål. De längtade ut, ville se världen och hade egna inkomster och inga familjer. När de börjar resa är deras mamma Anna (1853-1933) borta sedan länge. Kvar i syskonskaran att skicka hälsningar till finns Lasse och Rolle. Brorsbarnen finns också. Helges barnaskara Ingemar, Bo och Åsa, Gerd och Nils-Göran, Nisses båda barn, och Gunnel, Birgitta och Inga, Lasses tre döttrar. Fosterbarnen Kaija och Grethe får också de ett och annat kort. Kretsen, den allra närmaste, har dock krympt.

Tillbaka tillsammans

Efter yrkeslivets slut valde de att leva under samma tak igen, precis som under barndomen. Oberoende var de, och köpet av Södersta på Öland vittnar också om att de hade resurser. ”Torpet” blev ett vackert hus, med ett av Ölands mest attraktiva lägen. Under vintern inne i Kalmar i lägenheten på Norra Långgatan, och under sommaren i idylliska Vickleby på Öland; ständigt tillsammans. En lustig detalj är att när den månghövdade familjen Björkman anlände till Kalmar 1899 var det just på Norra Långgatan man bosatte sig. Olga, Carola, och Åsa återvände till de stenar där barn de lekt.

Under en stor del av min barndom var ”fastrarna på Öland” bara två. Åsa var äldst av de tre och dog, 77 år gammal, när jag var sex.

Trots att hon var tre år yngre, gick Carola först av de båda som sedan var kvar. Olga slutade sitt liv på Ljungbyholms åldershem, där pappa och jag besökte henne sista året hon levde. Hon var lycklig, tillbaka i barndomen igen, mitt bland den stora syskonskaran i våningen på Norra Långgatan i Kalmar, i Ryssby och i Össjö. Olga trodde att jag var ”Lill-Åsa”, det vill säga pappas syster Åsa, och förmanade mig då och då fasterligt att äta ordentligt och hålla mig varm. När hon dog var Olga 93. Hon överlevde alla sina åtta syskon, Folke med 68 år – i det närmaste tre generationer.